Björn Norberg om Ilona Huss Walin
och What If I was a Rat?, 2002

nonTVTVstation var en TV-station med hemvist på nätet. Här sändes realtidsproducerad konst till ett antal museer, däribland Moderna Museet c/o Klarabergsviadukten och Kiasma i Helsingfors, mellan åren 2000 och 2005. Varje månad ställdes en ny konstnär inför utmaningen att producera ett konstverk som gestaltades live, 24 timmar om dygnet i 30 dagar. Tekniker och metoder var fria val så länge de andra kriterierna uppfylldes. Några arbetade med performance framför en rullande kamera, några arbetade med videosinstallationer och några valde att arbeta med olika digitala lösningar.

När jag träffade Ilona Huss Walin fastnade jag för hennes förmåga att komma fram med udda idéer och sedan hennes mod att genomföra dem på ett sätt där allt, även det mest absurda, genomfördes med en noggrannhet och ett allvar, samtidigt som det hela tiden fanns en god portion humor i hennes verk. Hon blev naturligtvis inbjuden att producera ett verk för nonTVTVstation, som jag curerade.

Hon valde att arbeta med råttor och reslutatet What If I was a Rat? kom att bli ett av nonTVTVstations verkliga klassiker och förmodligen det verk som krävde mest av allt av oss som jobbade med stationen. Det där om att man ska undvika att arbeta med djur och barn när det gäller film stämmer relativt väl.

Men jag är glad att vi valde att genomföra realtidssändning av verket, det var värt varenda minut av det arbete vi lade ned på att ta hand om råttorna. What if I was a Rat? är ett verk som verkar ha fått ett evigt liv och som jag fortfarande, snart tio år senare, får förfrågningar om.

Upplägget var lika enkelt som genomfört. Fyra råttor stängdes in i en kvadratmeter stor box som Ilona byggt och invändigt ombonat till mänsklig lägenhet. Modellbygget var detaljerat och omsorgsfullt utfört i råttornas egen skala (betydligt större än dockskåpsmöbler). Råttorna hade en säng, en välfylld bokhylla, en egen (fungerande!) TV, en soffa, familjeporträtt på väggarna och ett kök med rinnande vatten. Runt i lägenheten fanns det 8 övervakningskameror utplacerade och bilderna från dem skickades ut i direktsädning till museerna och till webben.

Krocken mellan djuren och den mänskliga miljön blev absurd. Med de dolda övervakningskamerorna slutade modellen vara modell och blev en verklig lägenhet. Råttorna å sin sida fortsatte naturligtvis att vara råttor, men de var plötsligt två meter långa plus svans och det var omöjligt att inte jämföra deras beteende med människors. De bråkade, latade sig, åt (med ett vedervärdigt bordsskick förvisso) och kissade i sängen. Men de var också gnagare som gnagde sönder möbler och som hade svårt att förstå att bokhyllan inte var en lämplig säng. Illusionen bröts ändå först när taket plötsligt öppnades, råttorna lyftes ut och golven gjordes rena från mat och lort. Handen som regelbundet dök upp framför kamerorna blev en slags reality check för den som följde råttornas big-brotherliv.

Jag minns att det var de märkliga skalförskjutningar som modellen och råttorna framkallade och den utplånade gränsen mellan djur och människa som upptog mig mest när verket visades. Så här i efterhand inser jag att Ilona och hennes råttor nosade på ett TV-format som snart skulle slå igenom stort: den realtidssända Big Brother-såpan. Det här var alltså innan formen kommit till svensk TV, men råttorna betedde sig ganska likt deltagarna i TV-programmet.

nonTVTVstation skapade medvetet ett format som byggde på realtiden och direktsändning. Vi ville skapa en närvaro, även om ursprunget fanns på distans och vi ville visa att Internet var en plats som kunde skapa en närvaro, tack vara realtidsproduktionen.

Det här formatet och Ilonas uppenbara förmåga att känna in sig i olika kontexter och matcha dem perfekt med sin idé var formeln för ett av de mest kreativa samarbeten jag varit inblandad i och ett projekt som inte bara blev omtalat i Sverige, där det senare också visades på Nationalmuseum, utan även utomlands. Bl.a. skrev spanska El País en stor artikel om verket och Marc Garrett, chef för Londonbaserade Furtherfield, omtalade verket som ”one of the true masterpieces of new media art”. Sådant hände inte varje dag under min tid på nonTVTVstation.

-Björn Norberg
Björn Norberg är curator och arbetade tidigare på nonTVTVstation där han under 2002 curerade Ilona Huss Walins What if I was a rat? Han har senare arbetat som curator på Mejan Labs men sedan sommaren 2010 är han projektledare på Bonniers Konsthall.