Spånande kring "motståndet" i min konst

Motstånd är ett intressant ord. Jag strävar ofta efter motstånd i mitt arbete. När jag finner motstånd i en projektidé vill jag genomföra den. Funderar ofta på motstånd. Oftast tror jag att jag gör motstånd undermedvetet men skulle gärna vilja medvetandegöra det mer. Jag har sett många år efter jag har gjort något (tex Vardagsstärnens musikvideos) att det var ett motstånd i min konstnärliga handling men jag förstod det inte riktigt då eller såg det inte då.  Då var jag mer inställd på att göra min egen version av musikvideotraditionen och konstvärldens sätt att jobba med popstjärnekulten. Jag ville se hur det blir när jag själv gör det. Den fruktansvärd energi jag la ned på dessa videos och den lust jag kände att göra dem utan att någon efterfrågade dem ser jag i efterhand som ett slags motstånd och skapade i sig kanske ett uttryck av motstånd i verken. Att de inte innehöll någon musik utan bara min röst och miljöljud alltså att agerande lyftes fram så tydligt ser jag som ett motstånd mot musikvideos.

I konsten försöker jag medvetet hitta ett öppet förhållningssätt vilket jag menar kan vara ett motstånd. Att på olika vis medvetet utveckla situationer i ett konstprojekt eller i andra sammanhang där jag öppnar upp och blir nyfiken. Det ser jag som ett motstånd mot jakten på mening som finns överallt utanför och inom en.

Ofta kan jag fokusera på mig och mina behov vad jag finner intressant roligt och utmanande och det får räcka som anledning till varför jag vill göra något. Det ser jag som ett motstånd mot ”instrumentalism” men också mot förväntningen att du som konstnär ska ha en intention med dina arbeten som gärna består av en social kritik . Att jag förväntas vara socialt kritisk i mina verk gör att jag vill göra motstånd mot det. Men samtidigt märker jag numera att mina arbeten är mycket socialt kritiska men att när jag jobbar aldrig tänker på det utan går på lust och eget intresse – som kärlek.

Jag ser på konstnärskapet som ett barn eller en relation som jag måste vårda och värna om som är sårbar för omvärlden som vill sluka den och förinta den. Att vårda sitt konstnärskap är ett motstånd i sig. Att tänka långsiktigt innebär för mig ett motstånd mot pressen att göra karriär och andra intressen som t.ex. kommersiella eller andras förväntningar på vad jag ska göra (som kanske mest finns inne i mitt huvud).

Humor upplever jag finns i många av mina verk som uttrycker ett motstånd. Humorn i mina verk är samtidigt länkat till den sociala kritiken som efterfrågas i (vissa delar av) konstvärlden. Jag tycker ibland att jag ägnar mig åt en slags satir. När jag utvecklar mina ideer så fastnar jag nog för de som innebär en god portion humor men det är inte självklart att det blir humoristiskt utan jag tror att det uppstår i hur jag genomför mina idéer (alla byggstenarna tillsammans skapar i slutändan humorn).  Ofta kan dock mina idéer vara humoristiska redan i starten (tex att låta råttor spela hamlet eller att jag ska vara präst i tre veckor) men då gör jag alltid hårt motstånd mot det genom att vara allvarlig och utförlig i genomförandet och ta mina val i processen på största allvar.

Jag vill göra motstånd mot missuppfattningar om vad feminism och queer är. Jag tycker ofta de begreppen missförstås och missbrukas. Bara att skriva lite om vad feministisk och Queer teori egentligen är för något är uppfriskande. Queer teori vänder blicken mot och studerar normen – det som anses normalt vad gäller könstillhörighet och sexualitet. Det innebär att väldigt mycket inom konsten kan relateras till Queer teori och att Queer teori framförallt handlar om analys och nyfikenhet och att försöka skapa ett öppet förhållningssätt och kunskap. Ett feministiskt perspektiv på konstvetenskap eller filmvetenskap handlar om att analysera vilken betydelse kön har i formandet av konsthistoriska begrepp. Man bör i ett feministiskt perspektiv skriva om konsthistorien på nytt utifrån könsperspektiv. En gren inom feministisk filmteori vill fördjupa kunskapen och förståelsen av ”bilder” (av kvinnor och män) och hur de skapas istället för att döma några bilder som sämre eller bättre. Både pinuppbilder och dokumentära bilder av kvinnan är representanter för våra ”mentala bilder” av kvinnan och därmed lika intressanta att studera. (Här upplever jag att det fortfarande kan finnas ett missförstånd om att feminismen enbart ägnar sig åt att moralisera över pinuppbilder, eller att  feminister vill proppa in kvinnor i en etablerad traditionell ”manlig” konsthistoria istället för att se på konsthistorien utifrån ett nytt perspektiv och på så vis finna nya värden vilket feminismen egentligen vill och bygga en konsthistoria med andra nya glasögon). Kunskapen inom feministisk teori om hur bilden av kvinnan skapas har också skapat insikt om hur bilden av mannen skapas, vilket än så länge är ett minde utforskat område.
Ett intressant begrepp som myntades på 20 talet av Joan Riviere i Paris är ”Maskeraden”. När kvinnor överdriver sin kvinnlighet – klär ut sig till kvinnor eller är extra flirtiga– iscensätter det kön vilket skapar hot mot normen (normen där kvinnligheten omedvetet ses som en brist). Iscensättande medvetandegör kvinnligheten som en social konstruktion (en mental avbild). Kan man iscensätta något är det också ett bevis för att det är en social konstruktion och inte något naturligt. Alltså när kvinnor t.ex. klär ut sig till pinuppor gör de sig själva till subjekt som visar fram objektet (istället för att vara objekten själva). 

Att intressera sig för och försöka förstå den ”kvinnliga blicken” (istället för att se kvinnan som ett offer) är definitivt ett motstånd mot mainstreambilder.

Att vända på steken i en film (och låta alla kvinnor ha de roller män brukar ha och tvärtom alla män ha de roller kvinnor brukar ha där männen blir objekt osv) skulle kunna ses som ett motstånd men anses inom feministisk teori inte fungera då det enbart bekräftar den rådande hierarkin. Mitt projekt där jag härmar en actionfilm och har alla rollerna själv ser jag lite som en lek med denna problematik. På ett sätt närmar jag mig på ett nästan övertydligt sätt problematiken man/kvinna objekt/subjekt men samtidigt vänder jag inte på steken utan går in mer som en individ som begär alla rollerna - ett slags motstånd men framförallt en intressant lek med roller och mainstreamfilm och all den estetik som finns inbakad i den.

Jag försöker hitta på konstprojekt där jag känner ett motstånd och där jag har möjlighet att göra motstånd mot egna tolkningsmönster tankesystem (och fördomar). Att hitta på projekt där jag tror att jag i arbetet kommer utsättas för oväntade tolkningar och val.

Ilona Huss Walin, 2013